Jenny

BRCAinfo

OM KVINNOR. AV KVINNOR.

En berättarröst om BRCA


JENNY - Dubbelsidig mastektomi med omedelbar rekonstruktion samt borttagande av äggstockar och äggledare

Livet innan operationer...



Min berättelse

Jag har länge tänkt på vad jag vill skriva, både om hur jag ska formulera mig utan att människor ska tycka synd om mig och hur jag ska utrycka att det är ett viktigt ämne. Jag tror att många inte känner till eller direkt pratar om ärftliga cancerformer. Jag kom fram till att det är viktigt för mig att berätta och det får räcka som skäl.

 


Första kontakten med CANCER

När jag var runt 4 år kommer jag ihåg hur jag hittade mamma gråtandes i köket då hon vart hemma hos morfar, han hade vart arg och slängt igen dörren i ansiktet på henne. Mamma sa då till mig att det inte var morfar som gjorde det utan hans sjukdom, CANCERN. Det var första gången jag hörde det ordet, genom åren har jag tyvärr hört det jävla ordet fler gånger än jag kunnat föreställa mig.

 

Så när jag vart 8 år berättade mamma och pappa att mamma fått cancer och måste opereras. Jag kommer ihåg hur jag tänkte ”bara hon inte blir arg som morfar”. Operationen gick bra och mamma återhämtade sig. Hon var en fighter!




Den jävla sjukdomen

Så en dag när jag var runt 22 så ringer mamma mig och säger med gråten i halsen att hon fått bröstcancer. ”Va fan” tänkte jag, inte min mamma, inte igen, hatar den jävla sjukdomen. Jag sjukskrev mig ofta bara för att kunna vara vid hennes sida, både när hon fick cellgifter och som emotionellt stöd när hon var nere. Vi låg timmar i sängen och bara pratade. Vill inte mista henne, inte nu. Mamma var en kämpe och slog cancern även denna gång, med ett bröst fattigare.

 

Så fyllde jag 33 år och hade precis fått mitt andra barn, då pappa ringer och säger att han och mamma åkt in till vårdcentralen för mamma känner sig dålig. Timmarna går och de ringer inte. Oron börjar byggas upp. Så kom det jävla samtalet igen, mamma gråter och berättar att hon har fått cancer igen. Denna gången vann den jävla sjukdomen.

 


Testa mig

Den jävla sjukdomen har påverkat mitt liv något så otroligt mycket. Inte bara negativ, för den har också, eller rättare sagt, mamma har visat mig hur stark man kan vara om man måste. När mamma gick bort lovade jag pappa att testa mig och se om jag ärvt mammas fucking jävla gen. Jag visste egentligen inte ens att man kunde testa det. Jag vill ju kunna göra allt i min makt för att mina barn ska slippa gå igenom det jag har gjort, jag vill ju leva. Så för snart ett år sedan efter att ha väntat i över ett år kom svaren, du bär på BRCA2. Va faaaaan!!!

 

Jag var länge så jävla ledsen och arg. De kunde likväl sagt att jag hade cancer, det kändes så. Men ju mer jag tänkte på det, tänkte jag att jag har fått en andra chans till livet. Jag kan ju faktiskt göra något åt den jävla sjukdomen innan den kommer till mig. Så beslutet att operera bort äggstockar och brösten var en självklarhet för mig.



Jag har länge tänkt på vad jag vill skriva, både om hur jag ska formulera mig utan att människor ska tycka synd om mig och hur jag ska utrycka att det är ett viktigt ämne. Jag tror att många inte känner till eller direkt pratar om ärftliga cancerformer.



Min mamma.

Du gav mig livet och jag tänker leva det.

Livet efter operationer...


Äggstockar och äggledare

Den 28 okt 2018 var det dags för operation nummer ett av tre operationer. Denna gång var det äggstockar och äggledare. Jag var sjukt nervös, mest för hur jag skulle må efteråt. Skulle jag bli någon annan, skulle jag bli ett emotionellt vrak?? Jag som alltid vart så stark var nu mer nervös än jag någonsin varit.

 

Operationen gick bra och jag satte in en hormonspiral och började med estradotplåster (östrogen) samma dag som operationen.... Dagarna gick och till min förvåning så mådde jag ju bra, fast jag var varken glad eller ledsen över någonting. Det var svårt att känna känslor. Jag kontaktade en gynekolog som sa att jag kunde höja min dos ifrån 25 mikrogram till 50 mikrogram. Halleluja, jag kunde känna känslor igen! Jag kunde gråta till en film och skratta åt ett skämt. Mitt huvud kändes äntligen normalt igen.

 


Gipsavgjudning av mina tuttar sista dagen.

Tack ännu en gång!


Mina barn

Vad vore jag utan er?

Livet under väntan

Nu började nästa oro och en enorm separationsångest över att ta bort en del av mig, det kvinnligaste jag har. Det som har gett mina barn mat och tröst och varit mina två ”goskuddar”. Väntan var lång och jag var rädd att hinna få cancer innan jag fått operationstid.

 

Jag tänkte att jag ska vara starkare än någonsin inför nästa operation och började träna, det var så skönt för kropp och själ. Hann inte träna mer än 2 veckor så fick jag brev med operationstid den 28 februari 2019. Wow! Nu fick jag bråttom. Det var ju om 3 veckor. Jag var nervös men samtidigt så otroligt lättad och glad.

 

Det gick några dagar sen kom ett nytt brev, operationstiden var flyttad till den 28 mars istället. Det var som ett slag i ansiktet, men försökte fokusera på träningen och att må bra. Började på yoga, så skönt för huvudet.

 

Sen kom nästa käftsmäll, sköterskan ringer två dagar innan och berättar att min läkare tagit semester men att en annan ska operera mig. Så här i efterhand överreagerade jag men jag var ju så inställd på att det skulle vara den läkare jag träffat och kommit så bra överens med. På operationsdagen följde min man med, fick träffa min nya läkare som var helt fantastisk.

 


Mastektomi med omedelbar rekonstruktion

Jag hade första operationstiden på morgonen och var tillbaka på rummet vid 16-tiden. Jag mådde hur bra som helst och var upp själv efter ett par timmar. Dagen efter åkte jag hem med mina minituttar som ändå fortfarande såg ut som mina, då jag valde att behålla mina bröstvårtor. Det var sån otroligt liten risk med att behålla dom och ville verkligen känna mig som mig. Läkningen gick otroligt bra och jag var uppe och gick promenad efter en vecka.

 

Efter 3 veckor kom bakslaget, en jätteinflammation i ena bröstet och fick en dunderkur penicillin. Nu har jag ätit penicillin i 30 dagar och är äntligen på bättringsvägen.

Ta chansen till liv

I skrivandets stund väntar jag på klartecken på att få göra min första påfyllning. Ska bli spännande och se slutresultatet. Det bästa med den senaste operationen är mitt mående. All oro som jag har gått med i två års tid är som bortflugen, har ingen oro alls längre, utan känner som att mitt sinne och kropp äntligen får vila, och jag är som en ny människa.


Det är fortfarande en operation kvar, då de kommer sätta in de permanenta bröstimplantaten och efter det ska jag verkligen börja fira livet. Trots att jag bär på genen så är jag glad över att mina barn kan testa sig när de fyllt 18 och även om de, god forbid, har ärvt genen så har de en chans att få hjälp att förebygga cancern. Med min berättelse vill jag lyfta fram ämnet cancergenen. Har ni en historia av cancer i familjen, testa er!! Få en andra chans till liv.


Min make och jag.

Han har varit mitt stöd under processen..


                    


BRCA info

info@brcainfo.se


En arena för kvinnor som på grund av genmutation har ökad risk att få bröst- och äggstockscancer.

                    

Copyright © All Rights Reserved